Min kamrat heter Jennifer
Dudududu BATMAN!
Och så var ju Jokern helt charmerande...
Slemmigt men mättande
Det är inte speciellt hälsosamt det här. För rätt var det är spricker mungiporna och finnarna blommar ut mer än någonsin, och sen kommer huvudvärken och illamåendet och tröttheten och så blir jag grinolle nummer ett. Och så fattar jag inte att det är för att jag äter för lite och för dåligt. Damn. Jag måste skärpa mig.
Jag tycker ju om mat! Men det är inte så kul att trycka i sig en massa bara för att...
Jag är en lantis
Igår när vi åkte hem från landet släppte pappa av mig och mamma mitt inne i stan. Vi fick en smärre chock av alla människor och alla ljud och allting. Det är ett ganska långt steg från vår lilla by vid havet till betongmyrstacken inne i city. Ja, herre min skapare. Jag ville gömma mig bakom en papperskorg.
Men istället gick vi till Tacobar och käkade och sen så gick vi till stadsteatern och såg generalrepetionen av Hedwig and the angry inch. Jag säger bara nej. Det var inte så kul. Alls. Men som sagt, det var bara genrep, det blir nog bättre med tiden. Och numret där sju stora gummibjörnar dansade omkring till musiken och sedan avslutade med ett enda stort färgglatt gangbang mitt på scen var faktiskt hysteriskt roligt.
Och en sak som är super med att bli bjuden på teater är att man får träffa lille, lille Aron (hans mamma jobbar på Stadsteatern och får gratisbiljetter till generalrepetioner och så då och då). Det var sjukt länge sen vi sågs sist! För länge sen. Men nu ska vi leka på fredag och allt är frid och fröjd. Han har fått jättelångt hår också...
Idag vet jag inte vad som händer. Än. Jag får vänta och se... :) Kul att vara hemma igen i alla fall!
Vännen, jag vill också spola tillbaks tiden, men jag vill spola tillbaks till början på juni
Den här sommaren har nu fått titeln Sagas sämsta sommar någonsin. Lite är det väl mitt eget fel, men inte bara. Jag känner mig lite hjälplös nu. Och ensam.
Jag var och såg Mamma Mia! igår med min storasyster Kajsa. Hon var precis vad jag behövde igår och att sen få gå på bio (vilket är bland det bästa jag vet) var så skönt. Skönt att få slippa ifrån allting en stund och leva sig in i någon annans värld. Jag är inget ABBAfan direkt, och jag vet inte om just den musikalen passade så bra som film, men jag mådde bra av den. Och det var skönt.
Anyways, ska som sagt tillbaks till landet om några timmar, för att leva näst intill isolerad den tid lilla tid jag har kvar av mitt sommarlov. Vad jag har hört så börjar jag visst först av alla jag känner.
För dem som bryr sig så kommer telefonsamtal och sms och liknande uppskattas mycket. Kanske ett litet vykort? :) Eller jag vet, jag kan få ett sånt där GBsms! Åh, vad jag skulle bli glad av ett GBsms...
Nej men allvarligt, skit i det, jag ska inte tigga. Det är bara det att jag saknar mitt gamla liv så jävla mycket, och alla människor som hör dit. Orkar inte med allt nytt som ju bara kommer närmare och närmare. Inte just nu, i alla fall. Jag vet att jag inte låter helt frisk när jag ändrar min mening om det här varannan minut. Men vad ska jag göra? Just nu klamrar jag mig förgäves fast vid allt den gamla fastän jag vet att redan är för sent. Att det är lättare att bara släppa taget direkt än vänta på att sakta men säkert glida av. Och i nästa sekund kommer jag vara beredd att slänga bort allting som har samlat på sig något slags värde under de senaste sexton åren och bara hoppa rakt in i mitt "nya" liv. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske...
Vilken jävla bergochdalbana jag sitter fast i. Nej, ni vill inte åka med.
Eeeehehehe
Fast Saga tycker av någon konstig anledning att det ska bli lite skönt...
Hej
Nu ska jag genast iväg till grannarna och sitta barnvakt. Skulle bara säga hej. Hejdå.
Men alltså nej
Jag känner att det går inte att lösa det här, problemet är utom räckhåll, det finns ingen hjälp att få och inget medel är starkt nog. Jag vet också att det inte finns utrymme för mig att ge upp eller gå därifrån, för jag har inget val. Det här är en del av mitt liv som alltid kommer att finnas kvar, som alltid kommer att vara helt omöjlig, och hopplös. Så jag känner att allting är hopplöst och jag blir så arg. Och lite ledsen.
I'm dreaming of...
Så, ja, jag drömmer om min gymnasieklass. Det är rätt ovanligt för mig att drömma. Jag brukar vanligtvis vara så utmattad efter att ha ränt runt en vanlig vardag så att jag somnar innan jag ens hunnit lägga mig tillrätta mellan lakanen. Och sen har natten få timmar tagit mig drömlöst och bekymmersfritt in i nästa dag. Jag brukar helt enkelt vara för trött för att drömma. Eller så är det så att jag inte hinner drömma, för att jag sover för lite. Dock är den drömlösa sömnen den bästa sömnen. Då får man i alla fall sova ifred.
Men nu är det sommarlov, jag sover större delen av dygnet och har i princip ingenting för mig på dagarna och då tar drömmarna över på natten. Jag klagar inte! Det är ändå trevligt att drömma.
Om min gymnasieklass ja. Jag har hunnit drömma mycket om den. En gång drömde jag att det var första dagen och att jag skulle möta min klass för första gången. Jag kliver då in i ett rumt där det sitter tio assnygga tjejer. Man ser på dem hur fantastist duktiga dansare de är, och jag blir helt stolt. Så går vi alla vidare till ett annat rum, en föreläsningssal ungefär. Och där sitter det två feta killar med skäggstubb. Vi frågar såklart vad de gör där och svaret blir att de ska börja dansettan och att deras klass tydligen skulle samlas här...
En annan gång drömde jag att min nya klass bestod av folk från min gamla klass. Vi satt runt ett bastant L-format bord och gjorde någon slags övning. Den gick ut på att vi var och en i tur och ordning skulle räcka upp handen precis ovanför bordskanten. Då skulle alla som tyckte att den som räckte upp handen någn gång hade misskött sig på något sätt också räcka upp handen, fast med armbågen i bordet. Det var mycket viktigt hur man räckte upp handen som ni förstår.
Till min stora förvåning var jag den person som fick flest personer att räcka upp handen när det var min tur. Jag minns att jag vaknade upp lite ledsen och lätt besviken på mig själv.
Det är väl tur att det bara var en dröm.
Glädjedödare
Men jag är livrädd.
Jag vet att det är helt fel, att det normala hade varit att jag hade komponerat en liten visa om hur lycklig jag är och hur kul det ska bli. Men jag reagerar visst inte som jag borde - Jag är livrädd.
Jag som har sett fram emot att få börja gymnasiet i femtioelva år har låtit mitt undermedvetna övertyga mig själv om att jag är helt socialt inkompetent och därför inte kommer lyckas skaffa en endaste liten vän. Att jag kommer vara den sämsta dansaren i hela klassen och att jag kommer tvingas kämpa för att leva upp till min avgångspoäng från högstadiet och bara misslyckas hela tiden.
Hur absurt låter inte det? Jag vet ju att det inte kommer att bli så, men jag kommer ändå gå omkring och oroa mig för detta i en månads tid nu. Kan inte någon bara slå mig på käften?
I am a material girl
Men idag kom min lilla vän Nadja ut för att hälsa på. Hon ska rädda mig från mina vanliga stressångestattacker (Jag vet, det är helt befängt, det är ju för fan sommarlov. Men ni vet, jag har en tendens att hetsa upp mig för allt och ingenting. Och så är jag ju tidspessimist.) genom att sällskapa mig när jag färglägger gästhuset och leda mig på rätt väg igenom ett par koreografiska experiment. Hur fan stavas det egentligen? Expriment, experemänt?? Usch, jag vet inte. Nu känner jag mig korkad...
Hm. Nadja hade även med sig en liten sak som kallas "laptop" och till hade hon med sig en liten accessoar som man brukar kalla för "mobilt bredband". Så är sitter jag nu, lycklig som bara den!
Nadja hon sover hon. Men inte jaaag! Och inte laptopeeen!
Ajöken.
Vi åkte aldrig ut till landet igår. Vi hade ingen lust riktigt. Inte ens mamma tycker att det är kul där när det regnar. Och så hade alla ont i huvudet och grejer. Så vi orkade inte.
Vi åker idag istället. Ciao.
För alla som har slutat nian -08!
Allmänt;
Vilken skola gick du i: Balingsnässkolan
Vad hette din klass: 9:1 c
Kommer du sakna din klass: Jag tror inte det, men vissa tillfällen och personer kommer jag såklart att sakna.
Kommer du sakna dina klassföreståndare: Nja, ja. Men inte så länge.
Dig själv:
Vad hade du för slutbetygs-poäng: 320
Är du nöjd med dina betyg: Jovisst. :)
Antal sena ankomster i nian: För många.
Din roll i klassen: Jag antar att jag var klassens MVGbarn.
Favoritlärare: Jan Falk.
Din klass:
Vem i klassen var..
Roligast: Jisses. Går inte att svara med ett enda namn på den frågan.
Smartast: Beror på vad man menar med smart. Men jag vet vem som inte var smartast...
Töntigast: Jag och Martina, hehehe.
Snällast: Elin, för det mesta.
Gladast: Först var det Alice, sen Elin, för det mesta. Och Jennifer.
Mest deprimerad: haha.
Snyggast: Jag och Alice såklart.
Fulast: Se ovan. :)
Bitchigast: Heheheeee. Din mamma.
Och så regnar det
Dessutom finns det ingenting att göra när det regnar. Men jag följde i alla fall med min moder och min syster ner till centrum för att införskaffa en del saker. Hehe. Här har jag precis predikat om överkonsumtionen och hur dålig den är, så ägnar jag hela nästa förmiddag åt shopping.
Jag kan dock försvara mig med att jag enbart köpte saker jag behöver. Inga kläder! Till exempel har mina svarta converse gått sönder, så jag köpte ett par nya skor. Min mamma köpte två Knee-supportgrejer till mig för att försöka undvika att mina knän går sönder igen- Det vore ju förargligt, med tanke på att jag ska dansa nästan varje dag i tre år framöver. Sen så investerade jag också i en ekologiskt tillverkad kalender. Den kommer att behövas.
Hm, jag vet. Intressant värre. Nu ska jag ta en Alvedon och en kopp te. Adjö.
Försök att leva grönt
Jag förstod också att mitt samvete faktiskt är ganska så rent. Jag har varit ganska så miljövänlig från början. Bara det faktum att jag har varit vegeterian i hela mitt liv (förutom den där enda terminen på sexårs när jag ville "pröva") säger en hel del. Mina föräldrar blev vegeterianer -78, och på så sätt blev också jag och mina syskon det. Min äldsta syster var även vegan ända tills hon fyllde fyra, för att hon var laktosintolerant.
Men det är faktiskt min mamma som ska få all cred för att jag är ett sådant grönt litet barn. Det var hon som sydde alla mina barnkläder av typ sina gamla kläder, det var hon som bestämde att jag skulle ha tygblöjor, det är hon som återanvänder varje liten grej i vårat hus. Det är hon som är strängast mot min lillebror när han tjafsar om att få äta kött. Det är hon som fortfarande är vegeterian efter trettio år. Min pappa är ju inte det längre...
Själv är jag väl inte så miljövänlig som jag hade önskat längre. Men jag försöker i alla fall. Jag försöker så gott jag bara kan. Någonting som jag har börjat störa mig på rejält nu är denna överkonsumtion. Vi människor ska ju bara köpa nytt jämt! Köp, köp, köp! Hela tiden.
Ta bara sommarrean... Herregud. Min mamma (ja, hon är inte perfekt trots allt) var så förvånad för att jag bara hade köpt typ en klänning och ett par danströjor på rean. Tro mig, jag hade kunnat handla mer. Men varför? Jag har redan mer kläder än jag får plats med. Borde inte ens ha köpt den där klänningen. Jag behöver inte en till klänning!
Och när jag förlorade min iPod för några månader sedan var det otroligt lockande att köpa en ny. Men jag har ju en mobil som kan spela musik. Så varför köpa en iPod då, bara för att ha en?
Det är väldigt viktigt att man har en digitalkamera, och det är väldigt viktigt att ha en mp3-spelare. Sedan är det också väldigt viktigt att ha en mobil med kamera och musikspelare i. Också.
V a r f ö r ?
Jag har inte försvunnit!
När jag och min bror kom hem från Västkusten för en vecka sedan satte vi oss med en gång på bussen ut till Norrtälje, utan att passera gå. Utan att få komma hem till radhuset och hämta andan alltså. Där har jag alltså hållit hus fram till idag. I Koholma, som det heter. Charmigt va? Och imorgon ska jag tillbaks igen.
Det finns inte mer att göra på mitt land än vad det gjorde förra året. Alltså ingenting. Det är tråkigt, och det fungerar inte att sova bort hela dagarna. Men jag kan faktiskt glädja mig med att det bara är cirka två veckor kvar där ute i stugan. Samt att jag, i alla fall under den första veckan, kommer hålla mig sysselsatt med att måla gästhuset och sätta ihop en danslektion. Dessutom kommer förmodligen Alice ut och hälsar på inom en snar framtid. Och kanske Nadjuff också! Så, det blir nog uthärdligt.
Ah. Jag kom in på mitt gymnasium också. Nu är Södra Latin officiellt min skola. Jag är stolt som faan. Jag är också stolt över Alice, som kom in på Globala Gymnasiet. Nu ska vi bli riktiga söderbönor! Hehee
