Glädjedödare
Idag är det trettioen dagar kvar tills jag börjar gymnasiet. Alltså, om en månad börjar jag första året på estetiska programmet inrikting dans på Södra Latins Gymnasium i Stockholm. Jag längtar jättemycket.
Men jag är livrädd.
Jag vet att det är helt fel, att det normala hade varit att jag hade komponerat en liten visa om hur lycklig jag är och hur kul det ska bli. Men jag reagerar visst inte som jag borde - Jag är livrädd.
Jag som har sett fram emot att få börja gymnasiet i femtioelva år har låtit mitt undermedvetna övertyga mig själv om att jag är helt socialt inkompetent och därför inte kommer lyckas skaffa en endaste liten vän. Att jag kommer vara den sämsta dansaren i hela klassen och att jag kommer tvingas kämpa för att leva upp till min avgångspoäng från högstadiet och bara misslyckas hela tiden.
Hur absurt låter inte det? Jag vet ju att det inte kommer att bli så, men jag kommer ändå gå omkring och oroa mig för detta i en månads tid nu. Kan inte någon bara slå mig på käften?
Men jag är livrädd.
Jag vet att det är helt fel, att det normala hade varit att jag hade komponerat en liten visa om hur lycklig jag är och hur kul det ska bli. Men jag reagerar visst inte som jag borde - Jag är livrädd.
Jag som har sett fram emot att få börja gymnasiet i femtioelva år har låtit mitt undermedvetna övertyga mig själv om att jag är helt socialt inkompetent och därför inte kommer lyckas skaffa en endaste liten vän. Att jag kommer vara den sämsta dansaren i hela klassen och att jag kommer tvingas kämpa för att leva upp till min avgångspoäng från högstadiet och bara misslyckas hela tiden.
Hur absurt låter inte det? Jag vet ju att det inte kommer att bli så, men jag kommer ändå gå omkring och oroa mig för detta i en månads tid nu. Kan inte någon bara slå mig på käften?
Kommentarer
Trackback
