Jag är en lantis
Igår när vi åkte hem från landet släppte pappa av mig och mamma mitt inne i stan. Vi fick en smärre chock av alla människor och alla ljud och allting. Det är ett ganska långt steg från vår lilla by vid havet till betongmyrstacken inne i city. Ja, herre min skapare. Jag ville gömma mig bakom en papperskorg.
Men istället gick vi till Tacobar och käkade och sen så gick vi till stadsteatern och såg generalrepetionen av Hedwig and the angry inch. Jag säger bara nej. Det var inte så kul. Alls. Men som sagt, det var bara genrep, det blir nog bättre med tiden. Och numret där sju stora gummibjörnar dansade omkring till musiken och sedan avslutade med ett enda stort färgglatt gangbang mitt på scen var faktiskt hysteriskt roligt.
Och en sak som är super med att bli bjuden på teater är att man får träffa lille, lille Aron (hans mamma jobbar på Stadsteatern och får gratisbiljetter till generalrepetioner och så då och då). Det var sjukt länge sen vi sågs sist! För länge sen. Men nu ska vi leka på fredag och allt är frid och fröjd. Han har fått jättelångt hår också...
Idag vet jag inte vad som händer. Än. Jag får vänta och se... :) Kul att vara hemma igen i alla fall!
Ibland tänker jag att jag skulle trivas bättre på landet. Men efter ett tag så ändrar jag mig... Jag tror att en förort är ganska bra för mig. Jag har nära till sjö, skog och mysiga promenadstigar men kan lätt ta mig till stan. :)
Jag gillar landet just för att det är så fint och mysigt liksom. Skärgården liksom! I love it. Men det är hundra mil till allt och alla och till slut når man en punkt där man märker att man längtar efter något så simpelt som till exempelt att åka tunnelbana.
Jag vill bo i stan. Men jag vill ha ett landställe att fly till då och då. Också. :)
