artichoke.blogg.se

Min mamma sa idag att "Nu har du ju inte bloggat på hela veckan!" Så då tänkte jag att jag får väl ta å göra det då. Det är inte det att jag inte har haft något att blogga om, det är det att tiden har varit så knapp. Som vanligt alltså. Annars skulle jag ha skrivit långa utläggningar om mitt hat till SL och till skolan (speciellt matte B). Jag skulle nog också ha skrivit ett par bittra ord om snön och vintern som aldrig ger sig. Jag skulle kanske ha lagt upp en bild på min nya vårjacka som är så tjusig och nätt och jag skulle med all säkerhet ha berättat för er att jag har utvecklat ett beroende av avokado. Ni vet ju hur mycket jag älskar mat.

Allt det där är ju förståss bara dumma småsaker som inte betyder något. De inlägg som jag skulle ha skrivit som hade betytt någonting skulle ha handlat om de fantastiska och begåvade teatrarna i min klass som med sina teateruppspel gjort mig till en stolt hönsmamma. Jag hade förmodligen också skrivit om hur tacksam jag är att min mamma och Anna fick mig att äntligen börja dansa lindy hop, som jag har drömt om så länge. Det är det roligaste jag gjort iår hittills.

Men ett inlägg hade också handlat om Caroline i min skola som i onsdags valde att ta sitt liv. Jag hade berättat för er om stämningen i skolan den dagen, och hur jag aldrig varit med om något liknande. Den kollektiva sorgen och chocken la sig över skolan och inget klassrum var sig likt. Allt var grått. Bokstavligen. Idag hade jag berättat om minnesstunden som hölls i aulan, hur vacker den var, hur stolt jag blev över att så många kom och hur mycket jag känner för eleverna i SP3D som har förlorat en vän för alltid. Jag har aldrig sett så många människor gråta så mycket på en och samma gång.