artichoke.blogg.se

Sjuklingen drog iväg till skolan idag. Skippade jazzen på morgonen dock, men jag var med på både idrotten (då vi hade teori) och historian. Jag tycker att det är väldigt intressant med idrott och hälsa, man lär sig så mycket på teoridelen. Dock är det lite stressande att inse att jag vilar min kropp på tok för lite för vad som är lämpligt för någon som tränar lika mycket som jag. Man ska ju vila minst tjugofyra timmar mellan varje träningspass, men vem har tid för det egentligen? Om man vill bli duktig på något så krävs det ju att man lägger ner en massa tid på att öva upp sig, eller hur? Har man elitdansare som mål så måste man ju satsa.

Sen så tycker ju inte jag att jag dansar så mycket, jämfört med många andra dansare jag känner. Lite drygt femton timmar i veckan blir det för mig, och även om jag vet att det inte är lite så är det inte mycket heller. Folk tränar väl mer än så, right? Jag äter som en gris också, så det ska väl inte vara så jävla farligt...?

Ett faktum som är sorgligt men ack så sant: dansare pensionerar sig i regel vid omkring fyrtio års ålder. Det är ju ingen dansare som vill det, men kroppen bryts ju oundvikligen ner. Jag känner ju av det redan nu, och jag har inte ens fyllt sjutton.

Så det är inte så konstigt att jag funderar: Vill jag bli dansare eller inte? Det vore ju så fantastiskt roligt, men orkar jag? Orkar min kropp? Pallar mina knän tjugo år till? Är det mer värt att satsa på någonting annat mer välbetalt och mindre slitsamt? Eller, ska jag dansa tills jag, som så många andra, helt enkelt inte orkar mer?

Eller kan jag göra både ock? Det går faktiskt, jag läste om Petra Mede i City imorse. Hon var ju dansare men var tvungen att lägga ner på grund av en ryggskada. Men hon har gjort en helt annan karriär, och det går ju riktigt bra! Även om hon inte alltid är helt min cup of tea, så är det inte vem som helst som får leda Melodifestivalen liksom. Ska jag ha henne som förebild kanske? Äta kakan och ha den kvar. Hm.