artichoke.blogg.se

Här om dagen fick jag lite halvt ångest över mitt liv. Jag ska inte gå in mer på det än så, men jag var sjukt deppig i alla fall. Men jag ville inte sitta hemma och tjura så jag bestämde mig för att dra in till stan för att uppgradera mitt terminskort och få tillbaks lite pengar, eftersom jag redan har köpt pluskortet på internet. Och ni vet hur det ser ut vid de där SL-centrena... Det är fullt med folk och det är kallt och jävligt och man måste vänta i hundrafemtio år och tre månader på sin tur.

Det gjorde jag då, jag stod där i nästan en halvtimme. Gick inte ens till Pressbyrån brevid för att köpa en mugg te eller så. Nej, jag stod lydigt och snällt på min plats. Så var det nummer 542 och därmed min tur att gå till kassan. Ja, vad händer då, när lilla Saga räcker fram sina busskort? (efter att hon fått leta i soporna eftersin nummerlapp, som man absolut inte fick slänga) Joo, hon inser att hon har glömt det viktiga pappret som kom med pluskortet på posten som man måste ha med sig för att få tillbaks pengarna. Det ligger hemma någonstans, vettefan vart.

Jag åkte alltså in till stan helt i onödan! Jag stod alltså i kö i en halvtimme helt i onödan! Kan jag få tillbaks de timmarna av mitt liv, tack?

Nej, det kan jag ju inte, och det fattade jag då också. Det var därför jag gick och köpte en burk Nutella som tröst.