Ont, det gör ont

Det är psykiskt smärtsamt att inte få dansa när det är fysiskt smärtsamt. 

Det är fruktansvärt frustrerande när man vill göra det man älskar mest och så får man inte. Man kan inte. När man dansar så är det så nästan jämt, dansare har ofta skador och måste avstå från träningen. Första dansklassen i skolan så fick alla dra sina skador och diverse problem, så att vår lärare visste om det och så. Det var helt galet, och med tanke på hur vanligt det är med skador! Alltså, det var översträckta ben, översträckta armar, onda ryggar, avslitna hälsenor, slatter, överbelastade knän, knän som hoppar ur led... och så vidare och så vidare.

Ja, det är en hälsosam konstform vi håller på med, vi dansare. Själv så har jag ju då fått nya problom, utöver mina knän. Det är ju då mina kära benhinnor på framsidan av smalbenen som är lite trixiga (läs: gör ont) Och för att detta inte ska bli värre då, benhinneinflammation kanske inte är det roligaste, så måste jag sträcka ut vaderna noga och träna upp musklerna på framsidan. Sen har vi ju då saker jag inte får göra, och det är det som är det jobbiga. Jag får inte springa, inte gå upp på tå och inte hoppa, och detta gör mig en aning begränsad.

Och det är just det som gör mig så frustrerad. Förut har jag bara struntat i att det gör ont och kört på hundra procent ändå. Bara kopplat bort smärtan för att det är så kul. Inte så bra. Nu kan jag inte göra det längre. Jag måste lära mig att lyssna på min kropp när den säger ifrån, annars blir det ju bara ännu värre. Det är så svårt bara. Jag vill dansa!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0