artichoke.blogg.se

Nian och grundskolan är härmed över. Det känns skönt, jag är väldigt lättad. Men dagens skolavslutning var tung. Jag t jag grät faktiskt en hel del, som jag ju sa att jag nog skulle göra, men som jag hoppades på att få slippa. Men grejen är att inte grät över att min klass ska splittras, för jag har inga höga tankar om min klass. Vi har aldrig varit en fin grupp, vi har aldrig haft någon samanhållning att prata om. Jag tycker om vissa människor i min klass, medan jag har längtat länge efter att få slippa vissa andra.

Jag grät över mina lärare. Mina underbara, fantastiska lärare. Vi har haft en sån otrolig tur att få såna bra lärare som vi har fått! Jag kan inte komma på en enda av dem som har varit rättigenom hemsk. Alla har de haft sina brister (vissa fler, andra färre), men de är faktiskt också människor. De har i alla fall visat att de bryr sig om oss, och det uppskattar jag.

Det bästa av de alla är dock Jan Falk, min mentor och lärare i svenska och SO. Jag undrar om den mannen förstår själv hur grym han är? Jag blev dock lite chockad och ganska ledsen över att han inte sa någonting till oss på avslutningen, så som de andra mentorerna, Helena och Helena, gjorde. Trodde faktiskt att han skulle det... Så det var ju synd.

Hur som helst var det inte förrän jag skulle säga hejdå till lärarna som jag började gråta. Sen höll jag på så ända tills jag och Alice drog. Vi fick strosa runt ett bra tag och sitta på en bänk i Sjödalsparken i flera timmar innan jag hade lugnat ner mig. Nu sitter jag hemma och försöker smälta det hela. Det känns fortfarande jättekonstigt. Som en dröm. Men jag kommer inte att vakna.